Note to self
Grönkål. Nästa år ska jag så grönkål.
I somras växte det så mycket smultron, jordgubbar och vinbär i vår trädgård att vi inte hann med att plocka allihop. Vi kunde skörda varma, glada små tomater och hela kvastar av kryddgrönt till lunchsalladen, och nu finns det bara några ynkliga salladsrester och lite slätbladig persilja kvar.
Jag tittar på ett fånigt trädgårdsprogram och grips av habegär när jag ser de mulliga grönkålsraderna. Vi lagar kanske inte några mängder med grönkålssoppa men det är inte viktigt. Det är känslan jag vill åt, känslan av att allt inte är slut riktigt än.
Tills vintern skiljer oss åt
Jag är känd som en hopplös sommarsvärmare, men i år är jag en ny människa eller har åtminstone en ny strategi: Jag ska inte klänga kvar vid sommaren som ett svårutrotat ogräs utan ska tänka på det goda som hösten bär med sig. Inte på kylan och mörkret och det onämnbara som kommer närmare för varje dag, inte det, utan njutningarna.
Hittills har jag samlat:
- hög, klar luft som gör det lättare att andas
- vackra färger i ljusskimret mellan träden
- nyvässade pennor och blanka block eftersom skolåret börjar på hösten och inte vid nyår
- kastanjer, kantareller och dignande äppelträd
- stövlar, stövlar och stövlar
Jag dricker glögg och tänder ljus och kämpar på även om jag i ärlighetens namn inte är alldeles övertygad. Vad finns det mer som är bra med hösten?
Dämpat fall in i mörkret
Det finns perioder på året där vi beter oss radiostyrt förutsägbart, åtminstone jag. På vårarna när solen mjukar upp livet vill jag rensa och röja och kasta bort hälften av vad jag äger, men när höstvinden börjar bita skaffar jag nya saker för att bona omkring mig. Jag har under de senaste dagarna släpat hem följande till mig och min familj:
Fyra par jeans, två skjortor, tre luvtröjor, sex t-shirts, tre jackor, ett par skor, fyra halsdukar, tre par vantar, två kuddar och mängder med stearinljus. Nu har T åkt för att handla ved och håll tummarna för att det hjälper för jag fryser fortfarande.













