”Schemåricksomny” ropar Lila.
”Va?” flåsar jag och försöker urskilja orden genom musikdunket.
”För-ti-fem år och i skick som ny!” Lila ler galet och pekar på sig själv samtidigt som hon viftar med armar och ben på ett oroväckande yvigt vis. Jag nickar glatt och försöker låta bli att trampa snett. Vi torkar demonstrativt svetten ur pannan båda två och sliter vidare med dansstegen i den lilla gummiluktande gymnastiksalen.

I skick som ny. Tja. Jo. Faktiskt. Lila och jag är jämngamla och när vi första gången hoppade omkring i en sporthall tillsammans gick vi på gymnasiet vilket betyder att vi känt varandra mer än halva livet. Våra kroppar var förstås aningens slätare och tunnare på den tiden (även om vår kondition var ungefär lika usel då som nu) och vi har ansvar för betydligt fler människor idag, men annars tycker jag att vi är precis likadana som förut.

När Lila och jag var femton var vi nämligen inte tuffa. Vi sjöng Rossini, besökte Hjalmar Bergmanteaterns samtliga föreställningar och svärmade för Mozart, musikläraren, Shakespeare och The Lovin Spoonful. Numera målar vi, inreder, undervisar och gräver i trädgården; same same. Tantigt, kulturnördigt och befriande otrendigt.

Den stora skillnaden mellan då och nu är egentligen bara att årstiderna går så svindlande fort nu och att vi måste röra på oss för att hålla vikten. Men inuti är vi fortfarande gängliga gymnasister, och jag tror fortfarande jag kan andrastämman på Duetto Buffo Di Due Gatti.