T leker snickarlärling på kvällarna efter jobbet och klänger omkring på carporttaket som en apa. Jag beundrar honom enormt, för allt slit men mest av allt för att han har sån koll på kroppen. Själv har jag dålig balans, skakig höjdrädsla och en tendens att svimma om jag håller armarna uppsträckta för länge så för allas säkerhet sysslar jag mest med marktjänstgöring i ordets bokstavliga betydelse.

En annan egenskap som jag verkligen gillar hos min make, är glädjen. Vi bor i Närke där utropet ”Vilket vackert väder!” besvaras med ett dystert ”Idag, ja.” och här är förmågan att se det vackra, glada och hoppfulla i tillvaron lika ovanligt som opassande.  T är lättsam, glad, enkel, inte ett dugg långsint och fullständigt ognällig, och kanske retar det grannarna men det gör honom väldigt lätt att leva med.  Att han är överdrivet social, slarvig, glömsk och har dålig karaktär är inte viktigt i sammanhanget – för att han inte heller ser alla mina fel är liksom en av de viktigaste poängerna med den här inneboende glädjen.

Jag flänger runt och handleder hela dagarna numera. Den här veckan har jag haft fem olika arbetsplatser, hittills, och det är bara tisdag. Yr blir jag och trött blir jag också men oftast är det roligt och jag är inte riktigt lika rädd för att bli avslöjad som bluff längre. Idag är jag extra glad eftersom en förälder vars barn jag handleder runt kallade mig ”en kompetent människa”.  Den stiligaste kommentar jag fått sedan H sa att jag har en vacker hjärna.