Jag träffar så mycket kloka människor i mitt jobb. Härom dagen t ex diskuterade jag familjekonstellationer med en knippe filosofiskt lagda sjuåringar, och då berättade ett av barnen att hennes morfar inte är snäll. Det var en sorglig upplysning som fick sitt eget utrymme, men den häpna kommentaren från kompisen bredvid var också tänkvärd:
”Va? Hur kan han heta Morfar om han inte är snäll?”

Det kan man verkligen undra. Ju mer jag tänker på det, desto mer håller jag med; en morfarstitel är ingen automatisk etikett utan en hedervärd utnämning som bara kan förtjänas genom tålmodigt och kärleksfullt morfarsskap.

Grattis, kära pappa S. Du om någon är värd att heta både Far och Morfar.

Precis när jag fick semester gick solen i moln. Regnet formligen hällde ner, bilens turbo dog teatraliskt  i ett moln av blå rök och katten som aldrig brukar vara i slagsmål kom hemlinkande med igenmurat öga. Själv gick jag omkring och kände mig frusen och febrig och skyllde det precis som allt annat på att vi är solcelldrivna i den här familjen.

Efter en veckas ruskväder vaknar vi en morgon av att det är ljust i rummet. Vi har lagat både bil och katt och mig, och packar in oss i bilen och kör mot Tiveden och favoritbadet i strålande solsken. I packningen finns kycklingsallad, baguetter, bubbelvatten, chokladmuffins, kaffe, badbollar, korsordstidningen och det vita parasollet och livet känns somrigt ända tills första regndroppen träffar rutan.

Himlen byter färg oroväckande fort (till en vackert grafitgrå nyans, som min man retsamt påpekar) och ju närmare stranden vi kommer, desto mer regnar det. ”Nu möter vi bilarna som har varit vid Unden” konstaterar tonårssonen dystert och jag bläddrar planlöst i kartboken efter nya resmål. ”Va, åker de hem igen?” frågar Lillpalt. Vi nickar. ”Ja, de åker hem från badet. Det regnar ju.”

Det blir inte ens en paus. Lillpalts replik kommer lika blixtsnabbt som övertygat: ”Men inte vi! Vi ger inte upp, vi ska bada!”. T och jag möter storebrors blick i backspegeln. Han himlar lätt med ögonen och rycker nästan omärkligt på axlarna vilket på tonårsspråk betyder att vi gör som vill för han struntar i vilket, så vi ler tyst och kör vidare, mot trafiken och genom vattenpölarna.

Stranden är helt folktom. Sanden är våt och himlen är, mja, flockigt blyertsgrå?, men det har slutat regna. Vi brer ut vår packning på en filt med plastad baksida och står en stund i vattenbrynet och beundrar horisonten. Eller egentligen är det väl bara jag som beundrar horisonten, för pojkarna har bråttom ner i badet.

Jag hinner inte lösa ett helt korsord ens förrän solen bryter fram. Husvagnscamparna kommer framkrypande ur skogen och efter ett tag är sanden torr, bilkaravanerna har vänt och stranden börjar åter igen mönstras av handdukar, brassestolar och turister som ska bränna sig röda under dagen.  Allt är som det ska, och sommaren är lika evig som den alltid varit med undantag för kortare eller längre pauser.

Titta noga på den här bilden.

Du ser en pojke som leder en cykel. Bakom den unge mannen skymtar en ofärdig carport men han tänker inte parkera, tvärtom; han är på väg ut på gatan, igen.  Ser du hur avspänt pojken håller i cykeln? Känner du stoltheten i leendet under den stora cykelhjälmen?

”Du sa precis som mamman i Lotta på Bråkmakargatan”, sa Lillpalt till mig strax innan den första bilden knäpptes. ”Du sa: Titta! Ungen kan faktiskt cykla.”

Det var en varm vår. Mina ben svällde till stockar och till sist var Birkenstocktofflor de enda skor jag fick på mig. Hela jag svällde förresten, magen mest men resten också eftersom jag ätit minst en semla om dagen hela våren.

Jag skulle få barn i mitten av april var det tänkt, men det blev maj och jag trampade fortfarande omkring upp och ned för backarna runt Olskrokstorget för att få värkarna att sätta igång, utan att få något annat än svettningar och kramp i vaden. Varje morgon tänkte jag ”undrar om det blir idag” och varje kväll tänkte jag ”undrar om det blir i natt”, men fast jag längtade så mycket efter barnet var jag i hemlighet tacksam för varje dag som kroppen väntade med att sätta igång förlossningen. Jag var så rädd! Jag är en riktig fegis och dessutom avskyr jag att släppa kontrollen; ingendera är användbara egenskaper vid barnafödande.

Natten till den 3 maj var fristen ändå ute. Sammandragningarna sjöng tag med en helt annan kraft och nu var det ingen återvändo längre, det förstod till och med jag, så jag och barnets far for med taxi till Östra Sjukhuset.

Det tog några timmar. Rätt många. Antagligen tog det längre tid för att jag var rädd, och min man påstod efteråt att varje gång en ny värk började krama mig mumlade jag ”det måste finnas något enklare sätt” mellan sammanbitna tänder vilket jag antar säger en del om min inställning till smärta. Nej, det fanns inget enklare sätt, men det gick – och det lilla, tjocka, barnet som lades i min famn såg ut som en semla hela han. Läkaren undrade skojfriskt om jag ätit många semlor under graviditeten men jag svarar inte på så ofina frågor och hade dessutom fullt upp att beundra den sidenmjuka, vackra lilla ungen med de tjocka kinderna.

Min mamma påstår att den 3 maj 1991 var en mulen dag. Det är så konstigt för jag minns att solen lyste in i förlossningsrummet.

Grattis lilla E! Nu är du arton år och gänglig och smalkindad med långt rött hår. Inte gillar du semlor heller (vilket man kan förstå, du kanske föddes övermätt) och du ville ha äppelpaj istället för tårta så det var vad vi serverade efter födelsedagslunchen. Paketen är öppnade, gästerna har gått hem och på uteplatsen ligger en vit duk och det som är kvar av födelsededagsdukningen du ordnade med. Jag önskar dig all lycka i världen. Min lilla semla.