Det skulle bli en lyxhelg. Med barnen i tryggt barnvaktsförvar hade T och jag alldeles egna timmar för att strosa på stan, och när alla julklappar sedan inhandlats i lugn och ro väntade stor fest och skönt hotellrum.

Själva stadsstrosningen blev inte riktigt  så julig som vi tänkt oss eftersom snöflingorna som skulle dansa lätt omkring oss förvandlats till hällregn, och inte stod det några trevliga körer och sjöng Christmas Carols i hörnen heller. Efter att ha trängts och otrivts i ett antal butiker tog vi paus och lunch på East West Sushi Bar.

”Nu gör vi en Arge Snickaren” sa jag och försökte torka regnet ur håret. ”Åh, ska vi skriva listor?” frågade min alltid lika snabbtänkta make och beställde in varsin Staropramen. Japp, listor. Listor över julklappar till barnen. Listor över vad som måste fixas och streck över det som inte behövs. Listor över vad vi önskar oss – egentligen.

Vi kom fram till att vi ska köpa julgran redan runt lucia, för att hinna titta på ljusen en stund. Barnens önskelistor är korta och så specifika att vi säkert kan handla det de vill ha i någon nätbutik, istället för att flänga omkring på stan. Förhoppningsvis hittar vi något till varandra på nätet också, och gör vi inte det blir det väl som förra året: Vi säger att vi ska köpa oss något fint efter jul men sedan vill vi inte gå på julrean för att det är så trångt och så glömmer vi alltihop.

Mörkret föll utanför och vi satt kvar och log fånigt mot varandra. Så skönt livet är ändå.

Hotellrummet var fräscht men litet och trångt, och hade definitivt inget sminkbord med dämpad belysning. Badrumsspegeln berättade kallsinnigt att klänningen jag valt visade alldeles för mycket fläskiga överarmar. Dessutom spillde jag glitterpuder över halva mig, och vi var sena som vanligt och hann bara med nöd och näppe knyta Ts fluga innan det var dags att klafsa iväg genom vattenpölarna till festlokalen.

Vi skred omkring i smoking och långklänning och bokstavligen glittrade hela kvällen. En lyxhelg.

Jag skriver så spirituella, kloka och roliga inlägg att jag är förvånad själv. I tanken. När jag bilar omkring mellan  olika uppdrag under arbetsdagen knåpar jag ihop små anekdoter som ska bli utmärkta att fylla bloggen med när det blir kväll och tid att stanna lite.

Sedan faller himlen ner över våra huvuden.  Redan på eftermiddagen är det becksvart ute och när familjen till sist är samlad, mätt och läxläst kurar jag ihop mig i soffan och slår upp datorn – och tittar dumt på sidan med rubriken ”Nytt Inlägg”.  Blankt. Tomt. Vad det än var för roligt jag tänkte på så har det sipprat iväg och försvunnit, eller åtminstone tappat lystern.  Vattenpölar, reflexvästar och storhandling har ockuperat min tankekraft och jag har inget att berätta längre.

Så har mina datorkvällar sett ut de senaste veckorna, men idag skriver jag i alla fall ett inlägg om att jag inte skriver något vilket känns som ett steg i rätt riktning.

Jag försöker imorgon igen.  Då har nog december kommit igång lite bättre och jag med.

Bild: Fountainphoto. Thanks Will!

Olust står målad i dragen,
man håller sig lätt för skratt.
Piggnar man till frampå dagen
så är det redan natt.

alf henrikson

P.S. Det är inte riktigt så dystert som det låter. Faktum är att läget är rätt bra – bara mörkt! D.S.

Jag träffar så mycket kloka människor i mitt jobb. Härom dagen t ex diskuterade jag familjekonstellationer med en knippe filosofiskt lagda sjuåringar, och då berättade ett av barnen att hennes morfar inte är snäll. Det var en sorglig upplysning som fick sitt eget utrymme, men den häpna kommentaren från kompisen bredvid var också tänkvärd:
”Va? Hur kan han heta Morfar om han inte är snäll?”

Det kan man verkligen undra. Ju mer jag tänker på det, desto mer håller jag med; en morfarstitel är ingen automatisk etikett utan en hedervärd utnämning som bara kan förtjänas genom tålmodigt och kärleksfullt morfarsskap.

Grattis, kära pappa S. Du om någon är värd att heta både Far och Morfar.

Sådär, ett streck till på att-göra-listan. Lökarna som tröttnat på att vänta hade börjat växa inne i påsen och stjälkarna är bleka och ämliga och dessutom spiralformade – men det som skruvar sig över kanten på krukan är amaryllisar, och de är planterade.

Andra november. Andas djupt.

Grönkål. Nästa år ska jag så grönkål.

I somras växte det så mycket smultron, jordgubbar och vinbär i vår trädgård att vi inte hann med att plocka allihop. Vi kunde skörda varma, glada små tomater och hela kvastar av kryddgrönt till lunchsalladen, och nu finns det bara några ynkliga salladsrester och lite slätbladig persilja kvar.

Jag tittar på ett fånigt trädgårdsprogram och grips av habegär när jag ser de mulliga grönkålsraderna. Vi lagar kanske inte några mängder med grönkålssoppa men det är inte viktigt. Det är känslan jag vill åt, känslan av att allt inte är slut riktigt än.

Jag är känd som en hopplös sommarsvärmare, men i år är jag en ny människa eller har åtminstone en ny strategi: Jag ska inte klänga kvar vid sommaren som ett svårutrotat ogräs utan ska tänka på det goda som hösten bär med sig. Inte på kylan och mörkret och det onämnbara som kommer närmare för varje dag, inte det, utan  njutningarna.

Hittills har jag samlat:

• hög, klar luft som gör det lättare att andas
• vackra färger i ljusskimret mellan träden
• nyvässade pennor och blanka block eftersom skolåret börjar på hösten och inte vid nyår
• kastanjer, kantareller och dignande äppelträd
• stövlar, stövlar och stövlar

Jag dricker glögg och tänder ljus och kämpar på även om jag i ärlighetens namn inte är alldeles övertygad. Vad finns det mer som är bra med hösten?

Det finns perioder på året där vi beter oss radiostyrt förutsägbart, åtminstone jag. På vårarna när solen mjukar upp livet vill jag rensa och röja och kasta bort hälften av vad jag äger, men när höstvinden börjar bita skaffar jag nya saker för att bona omkring mig. Jag har under de senaste dagarna släpat hem följande till mig och min familj:

Fyra par jeans, två skjortor, tre luvtröjor, sex t-shirts, tre jackor, ett par skor, fyra halsdukar, tre par vantar, två kuddar och mängder med stearinljus. Nu har T åkt för att handla ved och håll tummarna för att det hjälper för jag fryser fortfarande.

”Schemåricksomny” ropar Lila.
”Va?” flåsar jag och försöker urskilja orden genom musikdunket.
”För-ti-fem år och i skick som ny!” Lila ler galet och pekar på sig själv samtidigt som hon viftar med armar och ben på ett oroväckande yvigt vis. Jag nickar glatt och försöker låta bli att trampa snett. Vi torkar demonstrativt svetten ur pannan båda två och sliter vidare med dansstegen i den lilla gummiluktande gymnastiksalen.

I skick som ny. Tja. Jo. Faktiskt. Lila och jag är jämngamla och när vi första gången hoppade omkring i en sporthall tillsammans gick vi på gymnasiet vilket betyder att vi känt varandra mer än halva livet. Våra kroppar var förstås aningens slätare och tunnare på den tiden (även om vår kondition var ungefär lika usel då som nu) och vi har ansvar för betydligt fler människor idag, men annars tycker jag att vi är precis likadana som förut.

När Lila och jag var femton var vi nämligen inte tuffa. Vi sjöng Rossini, besökte Hjalmar Bergmanteaterns samtliga föreställningar och svärmade för Mozart, musikläraren, Shakespeare och The Lovin Spoonful. Numera målar vi, inreder, undervisar och gräver i trädgården; same same. Tantigt, kulturnördigt och befriande otrendigt.

Den stora skillnaden mellan då och nu är egentligen bara att årstiderna går så svindlande fort nu och att vi måste röra på oss för att hålla vikten. Men inuti är vi fortfarande gängliga gymnasister, och jag tror fortfarande jag kan andrastämman på Duetto Buffo Di Due Gatti.

Idag har vi planterat en stock. En vindruvsstock, som lyckliga T fått i present. Vindruvorna fick vårt bästa söderläge och jag hoppas de ska trivas.

Vi trivs också i sensommarsolen. Förutom plantering har vi lekt fotostudio i trädgården samt stövlat omkring i en skog med overkligt mycket bär och kantareller. Och i väntan på att druvorna ska mogna kommer här receptet på favoritblåbärspajen till svärmor Vonnika och alla andra intresserade:

Sommarpaj
(a k a Världens godaste blåbärspaj)

150 gr margarin/smör
½ dl florsocker
3 dl vetemjöl
½ liten korv mandelmassa
½ liter färska eller frysta bär
socker

Mixa smör, florsocker och vetemjöl till smulor i matberedare, bre ut smulorna i form och kläm ut.
Riv ner mandelmassan i formen och ställ in degen i kyl en halvtimme.

Blanda bären med potatismjöl (2 msk om det är blåbär eller rabarber, annars mindre) och socker efter smak.
Häll bärblandningen i formen och grädda i 200 grader på nedersta falsen i 25-30 minuter.