Hej, kära ni.

Jodå, jag finns, och jag ska försöka uppdatera från stället där vi skildes i höstas. Min målsättning att liksom njuta mig igenom hösten och vintern var trivsamt optimistisk, men den lyckades inte helt. Ska man vara petig lyckades den inte alls.

Jag tände ljus och läste böcker och sjöng i kör och gympade och såg film och eldade i kaminen och gick på teater och kramade barn och gick promenader och samlade kastanjer och pratade med träden, Gud och med min man – och fast jag försökte vara harmonisk och förtröstansfull kände jag nästan fysiskt hur hösten sjönk ner över oss och dämpade  skrattet och orken. Stillsamt, mjukt men obevekligt.  Det sätter sig på andningen på något vis och nu flämtar jag sakta i mörket, precis som vanligt.

Inte ens snögnistret hjälper mot vintervemod. Jag gillar att snön lyser upp och att barnen kan leka, och registrerar att de vita snömassorna ser vackra ut på något kyligt, estetiskt vis… men oxveckorna är precis lika oxiga som de brukar vara och jag väntar varje dag på våren.

Lät det sorgligt? Det är det inte. Både jag och min familj har det bra, på alla sätt som betyder något, och jag får antingen lära mig att leva med mina svängningar eller flytta till ett soligare land. Till dess lever jag lite på sparlåga under tre månader om året, och tänker på ett citat av Van Gogh som kommer att vara aktuellt framåt vårdagjämningen; ”Mellan en oförälskad och en förälskad människa är det samma skillnad som mellan en tänd och en släckt lampa. Lampan fanns där förut och var en bra lampa, men nu lyser den också.”