Nu är det sommar i tusen år
På första kafferasten började vi diskutera begravningar. Är det viktigt att designa sin begravning? Troligtvis är det skönt för de efterlevande att veta vad den avlidne vill ska hända med kroppen, och om hon eller han har önskat hårdrocksmusik, fågelkvitter, dikter av favoritpoeten, blåklint eller maskrosor till avslutningsceremonin är det också en tydlig vinkning till de som är kvar. ”Hej, det är jag. Jag önskar att ni ska minnas mig.”
Å andra sidan är begravningen ju till för den som är kvar. Den döde har det förhoppningsvis bra, men den som är lämnad behöver tröst och plats för sin saknad. Tänk om personen som gått bort visar sig ha önskat värsta stora balunsen med gravöl och tal och orkester, medan de närstående helst vill sitta tysta och tänka? Eller vill att askan ska spridas för vinden medan de som är kvar skulle vilja ha ett minnesställe att komma till och tänka på sin vän?
Jag antar att det inte finns några svar. Inte som gäller fler än en person i alla fall. Det största problemet brukar tydligen vara att de efterlevande tycker olika saker allihop, så på det sättet är det ju praktiskt med testamenten av alla slag.
Själv har jag inga önskemål angående min kropp när den har slutat fungera. Jag har ändå inte tänkt vara med, så ni får göra precis som ni vill. Finns det någon fart i organen får gärna någon annan använda dem och vad beträffar ceremonier och dekorationer utgår jag ifrån att mina vänner hittar något vettigt som passar dem. Jo förresten! Ni får gärna sjunga ”Den blomstertid nu kommer”, för att lyckönska min själ till ett oändligt sommarlov.
Min kollega Agnes grimaserade lite. ”Sådär, nu har vi pratat om döden första dagen efter semestern. Vad ska vi prata om imorgon tycker ni?” Själv tycker jag att det var en bra start. Astrid Lindgren och hennes syster startade sina samtal med ”Döden, döden” och så var det avhandlat. Döden finns men livet också och där startar det.
